måndag 25 januari 2010

Du som kan det där med datorer ...



Ni som känner mig vet att jag ibland får ställa upp som allmän IT-support åt kollegor på kontoret. Det är kul att kunna hjälpa till, men hur kommer det sig att just folk som kan det där med datorer förväntas hjälpa alla andra utan ersättning? Misstolka mig rätt, jag gillar att fixa och dona. Jag är mest nyfiken på hur det kunnat bli så här.

I stort sett varje vecka har någon problem med sin dator, sin alldeles för avancerade mobiltelefon, parabolantenn, mikrovågsugn eller varför inte en helt vanlig klockradio.

Problemlösningsstegen för många ser ut så här:

  1. Konstatera att problemet finns
  2. Ring till polaren som kan det där med datorer

Egentligen borde det se ut såhär.

  1. Konstatera att problemet finns
  2. Se om du hittar någon knapp på mojängen som verkar göra det du vill göra
  3. Tryck på den
  4. Blev det rätt? Grattis, du är klar. Annars upprepa de första tre stegen i tio minuter, fast med andra knappar.
  5. Fortfarande inte klar? Se om du hittar en manual.
  6. Läs manualen eller sök på Google efter folk som har haft liknande problem och löst dem.
  7. Sista utväg: prata med din vän som kan det där med datorer eller ge upp.

Det är nämligen ovanstående metod din vän som kan det där med datorer kommer använda. Han testar sig fram tills han hittar något som funkar, kör han fast letar han på Google eller kikar i manualen.

Tänk om vi skulle dra det här vidare till några andra branscher och tillämpa samma beteende där.

Till skribenten:
- Du, jag skaffade en dator med Word så jag kan skriva en roman, men det är lite svårt. Har du lust att hjälpa mig med det? Det saknas bara ett par hundra sidor och en handling. Du tycker ju att det är så roligt att skriva.

Till dagisfröken:
- Du, det är så svårt att ta hand om mina ungar, de skriker och så. Har du lust att ta en titt på det och fixa till så att de slutar? Du får gärna sjunga lite sånger, det tycker du ju är så roligt.

Till receptionisten:
- Allvarligt, jag är så trött på telefonförsäljarna som ringer till mig hela tiden. Har du lust att hjälpa mig att svara den här veckan? Jag tycker att det är så svårt att säga nej.

Till kocken:
- Både jag och sambon har försökt steka till köttbullar, men de smakar inte riktigt som på Ikeas restaurang. Kan inte du som tycker det är så roligt att laga mat komma över och fixa det åt oss? Nä, det är inte akut ... men ungarna sitter och väntar på maten nu. Och på torsdag skulle vi behöva ärtsoppor och pannkaka, tar du det på samma gång tror du?


Varför är det okej att fråga folk som kan det där med datorer att jobba gratis åt dem? Kanske för att det där med datorer fortfarande bara ses som en lek av många, eller vad tror du? Jag kan tänka mig att vissa andra yrkesgrupper har samma problem (snickare, elektriker, målare, bilmekaniker) men dessa blir oftast bara tillfrågade när det är något som man absolut inte fixar på egen hand.

(Nej, Mamma, du behöver inte vara rädd för att ringa när du har datorproblem. Jag fixar det. Det var inte därför jag skrev det här blogginlägget :)


fredag 22 januari 2010

Fredagshumor: Småländsk hockeykommentator


Ibland önskar man att sådana här fick kommentera hockey-VM. Engagemang på hög nivå, men textningen verkar behövas för att alla ska förstå vad karln försöker säga.


måndag 18 januari 2010

fredag 15 januari 2010

Fredagshumor: Blåsningen

Vi plockar upp en gammal klassiker ur arkiven. Peter Settman blir tokblåst. Inslaget är delat i två delar. Riktigt kul när han börjar irra fram och tillbaka, eller när han svarar på engelska fast killen i andra änden pratar svenska.


lördag 9 januari 2010

Hemmakontoret 2.0

Faktum är att jag försöker dra ner på arbetandet hemifrån och ha lite mer fasta tider på kontoret. Det tvingar mig att prioritera det som är viktigt. Men ibland behöver man sitta en stund ändå, och då är det viktigt att ha en arbetsplats som man trivs på. Hittills har jag suttit vid köksbordet eller i TV-soffan, vilket inte är helt optimalt.

Så vi var på Ikea förra helgen och inhandlade ett nytt skrivbord. Vi ville ha något superenkelt som inte är i vägen. Vi har varsin bärbar Mac så utrymmesmässigt tar datorerna inte mycket plats, och Johanna jobbar ju som lärare så hon behöver kunna sitta och rätta skrivningar ibland. Valet föll på skrivbordet Bestå burs som var snyggt, enkelt och praktiskt. De enkla pallarna är medvetet valda för att man inte ska sitta för länge, men det är inte omöjligt att vi byter ut dem mot något mer sittriktigt längre fram.

Vad tycks?



Davids pannkakor


Helgerna hemma hos David och Johanna brukar innebära pannkaksbrunch någon gång mellan tio och elva på förmiddagen. Så även idag. Att laga pannkakor är enkelt, men jag har förstått på min omgivning att de saknar ett riktigt bra recept.

Så på allmän begäran kommer recept på Davids pannkakor för 2-3 personer:

  • 2 ägg
  • nästan 2 dl mjöl
  • 1 tesked bakpulver
  • 1 tesked strösocker
  • drygt 3 dl mjölk
  • Sylt (jordgubb, blåbär eller björnbär funkar fint)
  • Grädde (funkar också fint med vispgrädde på burk)
  • Flytande margarin (eller ännu bättre: Smör- & Rapsolja)
Börja med att sätta pannkaksjärnet på plattan. Jag brukar använda värmenivå 4 av 6. Under tiden järnet blir varmt tar du fram en skål vari du knäcker äggen, häller i mjölet, bakpulvret, strösockret och 2 dl mjölk. Vispa tills det blir en jämn smet, sedan häller du på den sista decilitern mjölk samt en aning flytande margarin så att du förhindrar att pannkakorna fastnar i järnet. Rör om ordentligt.

Häll i en klick flytande margarin i pannkaksjärnet också, och efter ungefär 30 sekunder kan du hälla knappt en deciliter av smeten i järnet. När den har stelnat på ovansidan är den klar att vändas. Repetera stekningsmomentet tills du har en fantastisk pannkaksbrunch.


torsdag 7 januari 2010

Det blev en Prius

Om ungefär tre månader dyker den upp här i Växjö. För första gången kommer jag att ha en splirrans ny bil. Med tanke på miljöpåverkan valde vi en Toyota Prius, som i och för sig kanske är lite dyr, men Toyota är ju kända för sin driftsäkerhet och den här kan köra på både el och bensin. Det första man ska fråga sig när man köper en bil är om man behöver någon över huvud taget. I vårt fall behöver vi ett transportmedel med tanke på våra resor till stugan, mina kundbesök och golfandet på somrarna.

Så nu väntar jag på att en blänkande silvermetallicfärgad Prius i business-utförande kommer hit från Japan i början av april 2010.

Hela bilköpandet var en intressant upplevelse i försäljningstaktiker. Här i Växjö är det exempelvis inte många som väljer att köpa en Audi eftersom man blir totalt ignorerad om man går in som spekulant hos Audi-återförsäljaren Atteviks. Volvo i Växjö hade valt att ha stängt båda gångerna jag var där, så det blev ingen Volvo heller. Många av de andra bolagen vi var hos (Saab, BMW m.fl) hade säljare som pratade till mig men som inte lyssnade på mig. De pratade om hur starka motorer bilarna hade och hur tuff den såg ut med dimljuset tänt. Det bryr jag mig inte ett dugg om. Överdrivet starka motorer och att ha dimljuset påslaget när det inte behövs luktar nybliven körkortsägare eller 40-årskris. Jag går igång på andra detaljer, såsom synkronisering med min iPhone. Det hade alla försäljare fått veta om de bara frågat.

Det var först när jag kom till Toyota-återförsäljaren Holmgrens som en kille började ställa frågor och lyssna på vad jag var ute efter. Det var han som fick affären till slut också. Varför är så många bilförsäljare så dåliga på att lyssna?

Sedan märkte jag även att merförsäljningen var inbyggd i hela försäljningstekniken. Skitsmart. Det ska jag se om jag kan få in i vår försäljning på något sätt.


måndag 4 januari 2010

Kontoutdraget

Klockan började närma sig midnatt och vännerna var på väg från den ena baren till den andra mitt i Göteborg. Kylan bet sig fast och huttrande plockade Nisse upp sin plånbok i äkta läderimitation ur bakfickan. Kön till bankomaten var kort. Det var tur, för trots ett tiotal öl innanför västen höll han inte värmen speciellt bra. "Var är den globala uppvärmningen nu?", tänkte han medan tjejen med den glittriga och något för korta kjolen framför honom stoppade ned tre ovikta hundralappar i handväskan. Det var hans tur.

När Nisse knappat in sin kod och väntade på att maskinen skulle mata ut hundralappar även åt honom kände han att något inte stod rätt till. Han ryckte åt sig kvittot som hängde ur bankomaten. Det var nästan slut på kontot, trots att han hade sparat undan nästan 30 000 kronor. De senaste dagarna hade någon shoppat loss rejält på hans konto. 3995 på H&M, 1500 på Gina Tricot och nästan 6000 i blandade småinköp. Någon höll på att länsa hans konto!

Plötsligt var han nykter mitt i nattens isande kyla. Mäkta irriterad slet han upp mobilen ur innerfickan. På kortet stod ett spärrnummer, och på några minuter hade han spärrat kortet. Han tvekade någon minut innan hans irritation gjorde att han knappade in numret till polisen. Han gjorde en polisanmälan och blev förvånad över hur smidigt det gick.

Fasen! Att man kan vara så oförsiktig och lämna ifrån sig kortet. Det var antagligen under restaurangbesöket på en lokal sylta under förra veckan som hans kort blev avläst, eller skimmat som det kallas. Och nu hade någon roligt för hans pengar. Nisse var förbannad och beklagade sig högljutt inför kompisarna.

Det dröjde ända till dagen efter innan han kom på att det saknades något. En rad på kvittot. Han hade ju tagit ut en femhundring i den där bankomaten, och ändå fanns det bara ett uttag på 300 kronor som senaste post. Nisse blev iskall. Så fort han kom hem loggade han in på internetbanken. Alla pengarna fanns kvar. Kontot var orört. Han fiskade upp det numera skrynkliga kvittot ur fickan på sina urtvättade jeans och kunde nu när han nyktrat till konstatera att det inte var hans kvitto. Det hörde till tjejen som stod framför honom i kön.

Sanna historier på kafferasten är de bästa.