onsdag 13 februari 2013

Ölglas för IPA - India Pale Ale

Jag är normalt ingen stor öldrickare, men när jag tar en öl eller två provar jag gärna någon ny IPA-sort. IPA är en variant av öl som är överjäst och därmed får mycket smak. Den är lite beskare än vanlig Svensson-öl, vilket gör att den inte riktigt passar alla.

Hur som helst, det anrika företaget Riedel som normalt specialiserar sig på vinglas har tagit fram ett ölglas speciellt för IPA-älskare. Det är logiskt eftersom många dricker IPA på ungefär samma sätt som de dricker vin, ofta som smakförstärkare till en god måltid eller vid lite speciella tillfällen.



Glaset har tagits fram i samarbete med ledande IPA-tillverkare och har en smal fot och en kupad topp och kan beställas på Riedels webbplats. Det återstår att se om det här blir en internationell standard för IPA-glas, men det kan mycket väl bli så eftersom tillverkarna verkar vara överförtjusta i konstruktionen.

torsdag 31 januari 2013

Vad är poängen?

Det verkar bli ett intressant år, 2013. Jag och Martin har jobbat mycket med att hitta rätt folk till rätt plats på jobbet, och det går framåt även om vi nog skulle må bra av någon mer senior webbutvecklare. Vi har börjat jobba i sprintar i ett av våra interna projekt, och vi lär oss mycket av det agila tänket varje dag som går.

För tydlighetens skull har vi alltså inte hoppat in i någon projektmodell såsom Scrum eller Kanban rakt av, utan fokuserar helt enkelt på att dela in arbetet i veckobaserade mini-sprintar där teamet tillsammans diskuterar igenom vad som ska göras, sätter poäng på de olika delarna och gemensamt ger ett löfte för vad som bör åstadkommas under den sagda tiden.

Att sätta poäng istället för att uppskatta tid verkade lite märkligt initialt. Vi satte 1 poäng = 3 timmar bara för att ha någon gemensam referenspunkt att utgå ifrån, men tanken är egentligen att komplexiteten på en uppgift ska ge poängen, inte hur lång tid den förväntas ta. Den stora fördelen som jag ser det med poängen är att kunna se att teamet tar sig framåt i förväntat tempo varje vecka. Att mäta hur många timmar som levererats eller hur beläggningsgraden ser ut är ju ganska irrelevant om det är produktivitet vi är ute efter. Vem som helst kan leverera 40 h/vecka, det är bara att låta tiden gå. Att rapportera in många genomförda poäng kräver däremot en insats och att det man gör dessutom har passerat någon som testar grejerna. Om teamet normalt sett brukar leverera 10 poäng på en sprint och vi plötsligt ser att det bara levereras 5 poäng under samma tid har vi ett problem. Hade vi bara sett till arbetade timmar hade kanske inte problemet upptäckts över huvud taget.

Vi började med ett mål att kunna leverera 15 poäng per vecka, och efter första avstämningen visade det sig att vi hann med ungefär 12 av de 15 poängen. Den största anledningen till att vi inte hann med allt var att ett par delar var för luddigt definierade och byggde på tycke och smak, vilket i sin tur gjorde att det blev svårt att passera testerna och klurigt för utvecklarna att veta exakt vad de skulle göra. Det försökte vi förbättra direkt till nästa sprint genom att dels ha mindre ärenden, och dels använda oss av skisser i de fall det fanns utrymme för tolkningar kring hur något skulle implementeras.

En annan svår del är at vi inte är vana vid att lägga så mycket tid på förarbetet. Redan efter 45 minuters sprintplanering börjar folk vrida på sig och undra när det är klart. Samtidigt känns det som planeringen tillsammans med testerna är de viktigaste delarna i sprinten. Slarvar vi där blir det inte bra till slut. Det är ungefär samma dilemma som jag har med att skriva offerter – ju mer tid jag lägger på dem, desto bättre blir de och desto lättare blir det att få kunden och teamet att förstå vad som ska göras. Men att lägga massor av tid på en offert som kanske aldrig blir genomförd är inte bra – och jag behövs ofta på andra platser i organisationen.

Det gick hur som helst ganska lätt att bli synkade i poänguppskattningarna. Alla är med och poänguppskattar, både projektledare och utvecklare. De som uppskattar lägst och de som uppskattar högst får förklara hur de tänker, och sedan enas gänget om en gemensam poäng. Det har hittills inte varit några större problem, och pricksäkerheten har varit förvånansvärt hög jämfört med hur det har sett ut i några av våra andra projekt.

Apropå andra projekt är det inte helt enkelt att sälja in agil utveckling mot kund. I alla fall inte att förklara upplägget och skriva offerter där vi kanske inte vet exakt vad som ska levereras. Det är sådant som gör kunden nervös. "Allt det där agila låter ju bra och så, men jag vill ha ett fastpris och veta vad jag får".

Parallellt med det här håller jag på att sätta mig in i de olika agila projektmodellerna lite mer på djupet. Boktips tas gärna emot.

tisdag 29 januari 2013

Istället för dagis

Det finns ju andra sätt än att förvara sina barn på dagis medan man befinner sig på jobbet. Jag var en sväng på City Gross idag för att köpa fikabröd till kontoret och uppmärksammade då att någon kreativ människa hade löst hela problemet med brist på dagisplatser i Växjö.


Lägg märke till att de hänvisar till "Extrem säkerhet" och "Rörelsedetektor" i marknadsföringen på produktens förpackning, så det här måste ju vara det bästa alternativet för stressade föräldrar.

måndag 28 januari 2013

Piggare än på länge

2012 var ett år då jag var hyggligt aktiv på vårkanten och såg till att träna och äta bättre ju närmare bröllopet vi kom. Sedan gick det utför. Hösten innebar i stort sett ingen träning alls, och kosten var ganska katastrofal jämfört med vad jag brukade stoppa i mig. Det blev en och annan påse ostbågar och onödigt många godsaker. Jag har sett andra få ungefär samma reaktion efter något man jobbat hårt inför eller sett fram emot länge. Nu har jag inte så lätt för att lägga på mig vikt, men det märks ändå på några av de lite mer tighta byxorna att midjemåttet ökade under hösten.

Så – efter nyår skulle det bli ändring, och det blev det också. Medvetet väntade jag några veckor för att inte känna mig som en av de där nyårslöftesgivande stollarna som hårdtränar i två veckor och sedan aldrig syns till på gymet. Egentligen känner jag mig ganska vilsen på ett gym. Det känns som att jag är där av helt andra anledningar än många av de andra killarna, och att jag när som helst ska bli påkommen som en kille som inte är ute efter att bygga massiva muskler. Mitt huvudmål är att må bra, helt enkelt. Jag märker att jag blir piggare när jag tränat, orkar mer på jobbet och blir allmänt gladare. Ett gym är ett ställe som låter mig ta ut mig rejält på kort tid. Turligtvis har jag ett gäng glada medarbetare (vi är åtta personer på kontoret just nu) som gärna hänger med och tränar, vilket ökar motivationen.

Efter min första övning idag gled det in en kvinna från Lokaltidningen på gymet och spanade in folk som tränade. Efter någon minut kom hon fram till mig och förklarade att hon letade efter någon som hade kommit igång med träningen igen efter ett uppehåll. Det fick mig att känna mig som en typisk nyårslöftessvensk, men jag ställde upp på att svara på några korta frågor och fick försöka se så tuff ut som jag kunde när hon bad om någon bild där jag styrketränade. Hon kan inte haft så värst svårt att hitta nybörjaren bland de andra muskelbergen i lokalen. :)

Så här ser mitt program ut på ett ungefär:

  • Måndag: styrketräning strax före lunch med kollegorna. Bröst, rygg, mage.
  • Tisdag: 30 m crosstrainer hemma
  • Onsdag: Styrketräning: armar, axlar. Innebandy på kvällen.
  • Torsdag: 30 m crosstrainer hemma
  • Fredag: Styrketräning - ben, rygg, mage
  • Lördag: Vila
  • Söndag: 30 m crosstrainer

Jag är inte så värst strikt. Känner jag för att hoppa över ett pass eller göra något annat så gör jag det. Är det tårta på kontoret tar jag en bit eller två. Men jag försöker röra på mig varje dag, och det gör skillnad - framför allt på hur pigg jag känner mig.

Nu är det dags att se Tiger ta sin 75:e seger på PGA-touren. Vi hörs.

söndag 27 januari 2013

Snart dags för ny tjänstebil: Toyota Prius byts mot något annat

Vår pigga Toyota Prius från 2010 fyller tre år i april och det har därmed blivit dags att byta ut den mot något nyare och förhoppningsvis ännu bättre. Jag har varit riktigt nöjd med Priusen under de här tre åren, den drar väldigt lite soppa (ca 0.5 vid blandad körning och ofta omkring 0.4 vid längre sträckor) och det finns flera andra saker som är positiva med en Toyota Prius:


  • Heads up display (aktuell hastighet visas på fönsterrutan. Svårt att vänja sig vid att behöva titta ned på hastighetsmätaren igen.)
  • Tyst. Det går alldeles utmärkt att skrämma pensionärer genom att sakta smyga upp med bilen bredvid dem utan att de hör något förrän man är precis tätt intill dem.
  • Det nyckelfria systemet är bra. Skönt att slippa plocka upp nyckeln ur fickan.
  • Automatlådan är trevlig. Vi kommer nog inte skaffa en bil med manuell låda igen.
  • Parkeringssensorer som piper när man kommer nära något är riktigt bra. 

Nackdelar då? Jodå, det fanns några sådana också.
  • Bagageutrymmet är visserligen stort och fint, men bilens bakända sluttar så kraftigt att man tappar en hel del utrymme i höjdled. 
  • Dragkrok. Toyota Prius saknar helt dragkrok. 
  • Utsikten bakåt är ganska begränsad i backspegeln, man får använda sidobackspeglarna mycket.

Vi har inte bestämt oss för vilken bil vi ska byta till än, men vi har provkört både Toyota, Fiat, Chevrolet, Volkswagen, Audi och Hyundai. Det finns mycket att välja på, helt klart. Det fina är att det verkar vara köparens marknad – det finns massor av erbjudanden överallt, och vill man ha extrautrustning verkar det gå att få med ganska mycket i priset.