Golf i tjugofyra timmar?

"Martin, vakna! Vi ska ut om tio minuter.". Klockan är 03.10 och vi befinner oss i klubbhuset på Sand Golf Club. Att väcka någon klockan tre på natten och begära att han ska vara redo att spela golf skulle i normala fall resultera i en knytnäve, eller åtminstone en spydig idiotförklaring. Nu har vi redan spelat tre rundor tidigare under dygnet, så att ens tänka på mer golf låter helt absurt.

Martin sätter sig upp, försöker gnugga sömnen ur de rödsprängda ögonen och efter tio minuter står vi huttrandes på hål 10 och väntar på att få slå ut. Med oss har vi en stressad golftokig medelålders grek och en lätt slicande kalkylnisse från ett lokalt byggföretag. Båda utgör ett trevligt sällskap i nattmörkret.

Tävlingen som vi anmälde oss till i ett svagt ögonblick heter 24h golf och går ut på att i lag om två personer få till så bra resultat som möjligt på 24 timmar. Får man birdie på ett hål räknas det, även om man skulle göra dubbelbogey rundan efter.

Första rundan gick hyfsat med par på många av hålen, men först på nionde hålet under andra rundan kommer första birdien. En fin drive följs av en hookad järnfemma ner till vänster i tjockruffen. Därifrån en perfekt träffad järnnia som landar längst bak på green och följs av en sexmetersputt som i en fin båge frän vänster till höger letar sig i hålet. Nävarna höjs i en high-five, och självförtroendet är på topp.

Sedan kommer mörkret. Vi har blivit försedda med små ficklampor, ljusstavar och självlysande bollar men jag tycker ändå att det blir svårt att se. Mitt mörkerseende är katastrofalt. Martin verkar däremot trivas i mörkret och får igång spelet ordentligt. Han förbättrar sju av våra tidigare hålresultat i beckmörkret. De självlysande bollarna försvinner direkt efter första slaget och hittas aldrig mer. Jag spelar uruselt och får inte till något vettigt resultat förrän på 18:e, ett klurigt par fem med vatten längs hela högerkanten. Driven sitter mitt i fairway märker jag när jag kommer fram. 187 meter kvar till green och vindstilla. Jag tar järnfyran och siktar mot den lilla ljuspunkten långt bort i fjärran. Bollträffen är förvånansvärt bra, och jag hinner tänka "den där kan nog hittas igen". Mycket riktigt, i vänstra greenbunkern ligger bollen och väntar.
Nedförsbunkerslag mot en snabb green som sluttar mot ett vattenhinder är inte helt lätt, men med ett av mitt livs bästa bunkerslag lyckas jag få tillräcklig spinn på bollen för att stanna den på green. Birdieputten är på tre meter. Då dyker en fotograf upp ur mörkret och fyrar av minst 10 ljusblixtar. Helt förblindad slår jag putten alldeles för hårt och får en retur på en och en halv meter som jag givetvis bommar. Det blir en besviken bogey, men den glöms snabbt bort när vi får mat och värme i klubbhuset.

Den bästa delen av tjugofyratimmarsgolfen var morgonrundan. Att se den vackra banan i soluppgång gav mersmak. Vi spelade dessutom bra golf, speciellt med tanke på hur slitna vi var. Par efter par noterades i scorekortet, och när scoren summerades hade vi lyckats med 71 slag, ett under par totalt. För två medelhandicappare är det ett fantastiskt resultat, och jag tror att vi hamnade på en sjundeplats. Dock inga priser för golfspelandet denna gång. Låghandicapparna var alldeles för duktiga för att vi skulle ha en chans.

Jag fick ändå med mig ett pris hem. Scandinavian Photo anordnade en fototävling där man med sin mobil skulle ta den bästa golfbilden under dygnet. Jag vann en digital fotoram med mitt bidrag som ligger överst i det här blogginlägget, så jag kanske ska satsa på att bli fotograf istället för golfare?

Stort tack till Martin för bra sällskap och imponerande spel och till Stefan för logi och speltips. Vi anmäler oss antagligen nästa år också, golftokar som vi är. Den tokige greken spelade förresten ytterligare 18 hål när tävlingen var över, så jag antar att vi inte är värst.

Mer läsning:

• Tidningen Svensk Golf: "Maratondygnet är över"
  
• Tävlingens officiella webbplats