Golf i tjugofyra timmar?

"Martin, vakna! Vi ska ut om tio minuter.". Klockan är 03.10 och vi befinner oss i klubbhuset på Sand Golf Club. Att väcka någon klockan tre på natten och begära att han ska vara redo att spela golf skulle i normala fall resultera i en knytnäve, eller åtminstone en spydig idiotförklaring. Nu har vi redan spelat tre rundor tidigare under dygnet, så att ens tänka på mer golf låter helt absurt.

Martin sätter sig upp, försöker gnugga sömnen ur de rödsprängda ögonen och efter tio minuter står vi huttrandes på hål 10 och väntar på att få slå ut. Med oss har vi en stressad golftokig medelålders grek och en lätt slicande kalkylnisse från ett lokalt byggföretag. Båda utgör ett trevligt sällskap i nattmörkret.

Tävlingen som vi anmälde oss till i ett svagt ögonblick heter 24h golf och går ut på att i lag om två personer få till så bra resultat som möjligt på 24 timmar. Får man birdie på ett hål räknas det, även om man skulle göra dubbelbogey rundan efter.

Första rundan gick hyfsat med par på många av hålen, men först på nionde hålet under andra rundan kommer första birdien. En fin drive följs av en hookad järnfemma ner till vänster i tjockruffen. Därifrån en perfekt träffad järnnia som landar längst bak på green och följs av en sexmetersputt som i en fin båge frän vänster till höger letar sig i hålet. Nävarna höjs i en high-five, och självförtroendet är på topp.

Sedan kommer mörkret. Vi har blivit försedda med små ficklampor, ljusstavar och självlysande bollar men jag tycker ändå att det blir svårt att se. Mitt mörkerseende är katastrofalt. Martin verkar däremot trivas i mörkret och får igång spelet ordentligt. Han förbättrar sju av våra tidigare hålresultat i beckmörkret. De självlysande bollarna försvinner direkt efter första slaget och hittas aldrig mer. Jag spelar uruselt och får inte till något vettigt resultat förrän på 18:e, ett klurigt par fem med vatten längs hela högerkanten. Driven sitter mitt i fairway märker jag när jag kommer fram. 187 meter kvar till green och vindstilla. Jag tar järnfyran och siktar mot den lilla ljuspunkten långt bort i fjärran. Bollträffen är förvånansvärt bra, och jag hinner tänka "den där kan nog hittas igen". Mycket riktigt, i vänstra greenbunkern ligger bollen och väntar.
Nedförsbunkerslag mot en snabb green som sluttar mot ett vattenhinder är inte helt lätt, men med ett av mitt livs bästa bunkerslag lyckas jag få tillräcklig spinn på bollen för att stanna den på green. Birdieputten är på tre meter. Då dyker en fotograf upp ur mörkret och fyrar av minst 10 ljusblixtar. Helt förblindad slår jag putten alldeles för hårt och får en retur på en och en halv meter som jag givetvis bommar. Det blir en besviken bogey, men den glöms snabbt bort när vi får mat och värme i klubbhuset.

Den bästa delen av tjugofyratimmarsgolfen var morgonrundan. Att se den vackra banan i soluppgång gav mersmak. Vi spelade dessutom bra golf, speciellt med tanke på hur slitna vi var. Par efter par noterades i scorekortet, och när scoren summerades hade vi lyckats med 71 slag, ett under par totalt. För två medelhandicappare är det ett fantastiskt resultat, och jag tror att vi hamnade på en sjundeplats. Dock inga priser för golfspelandet denna gång. Låghandicapparna var alldeles för duktiga för att vi skulle ha en chans.

Jag fick ändå med mig ett pris hem. Scandinavian Photo anordnade en fototävling där man med sin mobil skulle ta den bästa golfbilden under dygnet. Jag vann en digital fotoram med mitt bidrag som ligger överst i det här blogginlägget, så jag kanske ska satsa på att bli fotograf istället för golfare?

Stort tack till Martin för bra sällskap och imponerande spel och till Stefan för logi och speltips. Vi anmäler oss antagligen nästa år också, golftokar som vi är. Den tokige greken spelade förresten ytterligare 18 hål när tävlingen var över, så jag antar att vi inte är värst.

Mer läsning:

• Tidningen Svensk Golf: "Maratondygnet är över"
  
• Tävlingens officiella webbplats

Svettigt men roligt

Det är mycket på agendan nu. Jag dras mellan flera olika projekt där de flesta är mycket intressanta. Mitt i alltihop bestämde jag mig dessutom för att lansera den där nya webbplatsen åt firman som jag har pratat om så länge. Den är inte klar än, men på god väg. Jag tänkte jobba med den lite då och då de kommande veckorna för att få fram rätt budskap.

Eftersom jag sitter stilla hela dagarna på jobbet införskaffade jag ett exemplar av EA Sports Active och trodde att det skulle lösa problemet. Än så länge har det fungerat, även om det känns lite skumt att träna framför TV:n i vardagsrummet. Men tjugo minuter på morgonen är ungefär vad jag hinner med i träningsväg, så det här ska nog bli bra.

Jag kan även tipsa om programmet Billings som är helt fantastiskt för frilansare som behöver ha koll på hur mycket de ska debitera sina kunder. Jag pratar antagligen mer om det i nästa avsnitt av Webbradion. Nu är det dags för en runda golf med Johanna, Martin och Stefan.

Inspirerande hemkomst

Efter tre härliga veckor med intressanta upplevelser i Japan är jag äntligen hemma i Sverige igen. Både jag och Johanna var helnöjda med resan, men det finns en tjusning i att sova i sin egen säng och äta en helt vanlig svensk frukost ibland. Tack till alla som hjälpte till medan vi var på resa, allt ifrån blomvattning och husdjursvaktande till att ta hand om besvärliga kunder.

Under hemresan lyssnade jag på en biografi av James Caan från Dragons' Den som var mycket inspirerande. Hans idéer om marknadsföring och försäljning borde varje människa som funderar på att starta eget lyssna på. Han berättar bland annat om hur han skapade rekryteringsfirman Alexander Mann och skapade en marknad som egentligen inte existerade förut. Ljudboken finns att köpa på iTunes Store.

Apropå det så börjar Draknästet, den svenska versionen av Dragons' Den, på torsdag i SVT1.

Kunderna har ringt hela dagen, så jag verkar ha att göra resten av våren också. Jag tänkte försöka jobba lite kortare dagar och istället vara mer effektiv. Vi får se hur det fungerar, idag blev det 7.30 till 17.

I Japan hittade jag förresten min absoluta favoritbutik med tanke på mina intressen. Bic Camera finns i de flesta större japanska städer och har en våning med Apple-prylar, en våning med golf-artiklar där Srixon och Callaway har ungefär halva utrymmet samt en våning med stort sortiment av Whisky-sorter från hela världen. Lyckan är gjord och plånboken tom.

Bakom varje hög av sand finns guld för den som letar

- Den där är ute. Helt borta. Slå en ny. Orden kommer ut någonstans ur det tjocka skägget på mannen som pratar bred göteborgska. Ur mungipan hänger en pipa, och med den lilla gubbkepsen ovanpå på det grånande håret känns det som han verkligen passar in i miljön. Omgivningarna består av gräs så långt ögat kan nå, långsträckta fairways kantade av djupa skräckinjagande sandbunkrar. Jag brukar inte bli nervös, men nu var det tydligen dags. Martin påverkas tydligen också av stundens allvar och slår ut sin boll till höger. Först på försök nummer tre lyckas jag få iväg ett vettigt slag. Direkt hummar skäggmannen något ohörbart och åker iväg med sin lilla eldrivna golfbil för att leta efter våra bollar. När jag kommer fram till platsen där min första boll damp ned pekar han på bollen som snällt lagt sig tre meter innanför banans gräns och säger triumferande: - Japp, den klarade sig. Det såg man direkt. För en kort stund tror jag att vi ska få dras med honom hela rundan, men när jag slagit fram en järnnia i den jättelika bunkern till höger nickar han nöjt och åker tillbaka till första tee för att hjälpa nästa gäng ut på banan. Vi spelar tack vare Martins goda kontakter på en av Sveriges bästa golfbanor, Sand Golf Club, och den gör verkligen skäl för namnet. Det är sandbunkrar överallt. En av dem slukar min golfboll, en annan är mer än 100 meter lång och en tredje är så djup att jag inte ens ser reslige Martin när han går ner i den för att slå upp sin boll. Greenerna är toksnabba och en nedförsputt rullar lätt av green. Ibland blir jag till och med lite orolig för att min markeringsknapp ska glida av green. När vi närmar oss 18:e hålet känns det som vi har spelat ett stort mästerskap eller utfört någon stor bragd, och jag förväntar mig nästan att folk ska stå utmed det böljande avslutningshålet för att applådera vår insats. Det gör de inte, det är bara vi där. Men vi har gjort det. Vi har spelat Sand och överlevde.

Lidhems Golfklubb i konkurs

Som jag förutsåg redan förra året har nu Lidhems GK återigen gått i konkurs. Det är tråkigt på en sådan fin bana. Nu lär de få kvarvarande medlemmarna dyka upp i nya klubbar runt omkring trakten. Jag, Johanna och Tobias ska dit och spela en runda imorgon. Jag undrar just hur det fungerar med greenfee. Mer info på SMP.se

Lysande!

Tobias hälsade på i helgen och lyckades äntligen vinna ett parti Settlers of Catan till sin stora förtjusning. Han råkade också spöa mig i golf, så jag var ordentligt laddad när det blev söndag och var dags för riktig golftävling på Alvesta GK. Jag och Martin hamnade i samma boll eftersom Martin ljög ihop en historia om att han hade mikrofobi(?) och inte kunde spela i andra människors sällskap. Spelet gick helt okej, trots en kvadruppelbogey på femman så ramlade jag in på 74 slag netto. Det räckte till en tredjeplats i B-klassen. Jag blev därmed stolt ägare till en lampa som släpades hem till Johanna. Den får stå i köket i minst en vecka, så jag är nöjd. Uppdatering: Jacob kom ju till och med i tidningen.

Nya klubbor: Srixon I-701

Jag har satsat en del på golfen i år, och är snart uppe i 40 spelade rundor. Det började bli dags för nya klubbor, så jag passade på att shoppa från USA nu när dollarn är låg. Det blev ett helset Srixon I-701 med stiff-skaft. Första rundan spelade jag idag med Stefan. Ösregn och mörker till trots blev det 37 poäng och sänkning, så klubborna får med beröm godkänt.

Per gör sin första runda

I söndags var det dags att ta ut Per på sin första golfrunda på riktig bana. Rockatorps GK är en pay and play-bana en bit utanför Växjö där glada nybörjare blandas med svärande wannabe-proffs. Eftersom jag köpte in ett dyrt paraply slutade det naturligtvis att regna. Per är faktiskt lovande som golfare och slog en hel del fenomenala slag. Tyvärr kombinerades de allt för ofta med slag av katastrofal karaktär, men så är det när man är nybörjare. Stefan var också med och hade dessutom tagit med sig en caddie, men han fick ändå stryk av högertecknad. Det kan bero på att han var mer intresserad av caddien än av spelet. Vi gjorde båda vårt bästa för att instruera Per, så vi får hoppas att han inte har lärt sig allt för mycket dumheter av oss. Utslaget på hål 8 görs i en kohage Per gör sitt inspel på hål 9.

Hur bra är du?

Nu har jag med bara några dagars mellanrum fått frågan Hur bra är du? när det gäller Ruby on Rails-programmering. Svaret är inte alltid givet. Det är svårt att säga hur bra man är utan att låta a) Alldeles för blygsam, eller b) På tok för självgod Senaste gången svarade jag Jag har aldrig stött på något som jag inte kan programmera ihop. Det får väl ses som någon slags kvalitetsstämpel, men jag vet inte om det är mitt i prick. Förslag på hur jag ska uttrycka mig mottages tacksamt. Apropå duktiga människor (snygg övergång va?) så har jag precis lyssnat på en kort intervju med Ted Valentin. Ted är driftig som få andra och har bland annat lanserat Sushikartan där du snart kan hitta Sveriges alla sushiställen. Mest imponerande är nog ändå hans försäljning av tidningbutiken.se, som enligt ryktena skall ha inbringat drygt tio miljoner. Snyggt jobbat för en egenföretagare. Idag är det fint väder, så jag tar eftermiddagen ledig för att gå en runda på golfbanan med Johanna.

Golfbollstestet för logotyper

En logotype ska vara så enkel att den fungerar bra att trycka på en golfboll. Jag har hört det tidigare av en vän till mig som jobbar som grafisk formgivare, och det är fler som håller med.
Om den inte fungerar att trycka på en golfboll är den för komplicerad. Det måste ju testas, tänkte jag, och beställde några dussin bollar med firmans logga på. Och visst fungerar det på vår enkla logga. Bollarna går dessutom fantastiskt rakt ut i skogen. Jag har delat ut några stycken till golfande kunder, och det verkar uppskattas mycket.

De flesta av mina kunder verkar ha gått på semester den här veckan, så idag var det lugnt på jobbet. De ska väl slå bort golfbollarna de fick, antar jag. Midsommarhelgen spenderades här i Växjö i goda vänners lag. Det är skönt med en helg där man är ledig hela fredagen. Söndagen känns som en bonusdag på något sätt.

Förresten, om du inte har märkt det själv så har Per kommit igång med bloggandet igen, vilket är välkommet för oss som gillar att läsa hans skriverier.

Skön dag i solen

Det finns få bättre sätt att spendera en fredagseftermiddag på än att vara ute i solen tillsammans med några goda vänner. Den här gången var det jag, Stefan och Fredrik som spelade en golftävling på Glasriket. Det gick bra, vi kom runt på 68 slag (fyra under par), hamnade på tredje plats i tävlingen och jag lyckades komma närmast hål på 10:an.

Det var dessutom högsommarvärme och solen sken, så nu har jag en rejäl bonnabränna.

Nu ska jag och Johanna iväg på picnic med Mia och Christian. Det står en nybakad rabarberpaj här och luktar gudomligt gott som strax ska plockas ner i korgen. Trevlig helg på er!


Du menar att du missade en så kort putt?

Svärdsfajter och utslagna tänder

Trötta kendolärlingar utanför Teleborgs slott

Helgen var händelserik. Redan på fredagen blev Växjö intaget av ett femtiotal människor med bambusvärd och blå byxkjolar. Dessa träffades i en gymnastiksal där de vilt skrikandes på japanska fullständigt bankade skiten ur varandra. Sedan satte de sig i gräset utanför och njöt av solen en stund. Sporten kallas Kendo och jag var en av dessa tokstollar.

Eftersom helgen involverade över tio timmars barfotaskuttande på gymnastikgolv fick jag enorma blåsor under båda fötterna. Vad passar då som en snygg avslutning på helgen om inte en artonhålsrunda på en extra backig golfbana? Jag och Martin åkte till Lagans GK för att äta gott och spela uselt.

Vid artonde hålets tee bjöd Martin på godis som han köpt in till hutlösa priser i golfbanans kiosk.

- Det var väldigt hårt ... och segt, hann Martin konstatera strax innan jag bet av framtanden mot ovan nämnda godis. Den gick av på mitten. Således är golf en betydligt farligare sport än kendo.
Numera ser jag antingen ut som en tuff boxare eller en småbusig tioåring med några nyligen tappade mjölktänder. Välj själv.

Så vet man vilken dag det är golftävling

Om man någon gång skulle ha glömt bort vilken heldag man har bokat in för golftävling med några kunder så är det bara att titta på väderprognosen. Rätt gissat, naturligtvis är det på torsdag.

Uppdatering: Vädret blev helt okej till slut, och tävlingen gick bra. 35 poäng, och jag petade till och med i en birdie.

Sommaren är här

Det är intressant att kunna se att folk är lediga och att vädret är bra genom att titta på besöksstatistiken för en av mina sidor. Titta bara vilken nedgång i besök det blev den senaste veckan. Något kanske anar ett samband med solskenet?

Jag har hört att man även kan bedöma vädret genom att titta ut genom fönstret. Det blir då inte heller några dagars fördröjning som det blir när man kikar på statistiken.

Helgen spenderade vi i Karlshamn tillsammans med Tobias & co. Några omgångar Settlers of Catan blev det. Tobias har inte vunnit på evigheter, vilket vi andra hade mycket skojigt åt. Vi hann till och med med en tur på Karlshamns backiga men fina golfbana.

Efter en sådan långhelg skulle man kunna tro att vi skulle ta det lite lugnt på söndagen, men då tar man miste. Istället bar det av till Lagan och ännu en runda golf i strålande solsken. Vi var mycket imponerade av banan, så det lär bli fler turer åt det hållet under sommaren om bara vädret håller i sig.

Jag har även en superrolig film med Johan i min mobil. Han försöker prata på sju olika dialekter och byter dialekt på mitt kommando. Tyvärr lovade jag att inte lägga ut den på nätet, så ni får tänka er filmen själva och fnissa lite lagom mycket.

Sörenstam får passa sig

Jag och Christian tog med våra respektive på en golfrunda i helgen. Eftersom Mia och Christian inte har grönt kort fick det bli Rockatorp, som är en Pay & Play-bana. Jag blev djupt imponerad av nybörjarnas sätt att banka iväg bollarna. Mia hamnade i djup ruff tio meter från flaggan. Greenen låg dessutom en meter uppåt i höjdled. Hon tog en fullsving med puttern och slog enkelt upp bollen på green. Imponerande.

För övrigt rapporteras det om att restaurangen Tam Nak vid strykjärnet i Växjö har tappat 30 procent av sin omsättning på grund av ett vägbygge. Det är inte sant. Tappet beror helt enkelt på att mina vänner Mathias och Stefan flyttat sitt kontor till andra änden av stan och har närmare till en annan thai-restaurang. De där grabbarna kan konsten att äta ute. Hur som helst har restaurangen fått rätt mycket utrymme i media på grund av vägbygget, det är säkert värt en del pengar och innebär antagligen en hop nya kunder i förlängeningen.

Och för alla ruby on railsare: Jag har påbörjat min första rails-plugin. Det är en enkel plugin som innebär att du kan spara data direkt mot Amazon S3. Mer information kommer inom kort.

Spel, spel och åter spel

Min gode vän Martin kom och hälsade på i helgen. Vi passade dessutom på att bjuda in Mia och Christian på middag och brädspel. Kvällens meny var en tvårättare direkt från radio. Örtvåffla med stenbitsrom till förrätt och kycklingrulle med ört- och citruskryddad couscous som huvudrätt.

Eftersom Christian aldrig hade spelat poker satte jag och Martin igång och förvirra honom totalt genom att berätta hur Texas Hold'em går till. Det gick ganska bra, för Christian hade flest marker efter ett tag. Jag vet inte om det säger mest om hur lättlärd Christian är eller hur kassa motståndare jag och Martin är.

Efter huvudrätten var det dags för mer spelande, denna gång strategispelet Settlers of Catan. Efter en lång och varierad omgång visade Mia sin rutin och vann precis före Christian.

Dagen därpå var det dags för ännu mer spelande, denna gång i form av golf. Jag gjorde en bra runda medan Johanna och Martin inte riktigt hade samma tur. Men vädret var kanonfint för att vara i mitten av april.

Masters och lärlingar

Jag såg att John Bauer-gymnasiet börjar med en lärlingsutbildning inom IT till hösten 2008. Jag tror att det är helt rätt, och kommer antagligen att ge betydligt mer kompetenta elever än de som bara får läsa sig till hur man gör.

The Masters, en av årets största golfhändelser, går just nu på TV och eftersom vi har flera svenskar med kan det bli en rolig helg. Vi får väl se om jag tar en runda själv eller nöjer mig med att glo på när de duktiga killarna lirar.

För övrigt undrar jag om min mobiltelefon är för tunn när jag har gjort två seriösa försök att svara i min plånbok när det ringer? Det kanske ska tilläggas att jag har en sån där smal metallplånbok där jag förvarar mina betalkort och sån't.

Golf- och grillpremiär

Jag, Johan och Stefan bestämde oss för att det var vår. Således packade vi in våra golfklubbor i Stefans vinröda Peugeot och susade iväg till Alvestas golfbana för att se hur mycket form vi tappat under vintern. Svaret var att all form var som bortblåst, och slutresultatet hamnade på över 100 slag. Men det var förhållandevis varmt och skönt och mackorna vid hål nio var mycket goda.

För att göra vårdagen komplett avslutade vi eftermiddagen hemma hos Stefan och avnjöt nygrillad kyckling med egenhändigt inhandlad potatissallad tillsammans med en ljummen öl. Det blev en fin dag, med andra ord.

Johan och Stefan puttar på Alvestas första green.

Anledningen till att Lidhems GK är på väg i konkurs

Martin gillar inte ruffarna på Lidhem

Golfklubben Lidhem mellan Växjö och Tingsryd har länge haft problem med ekonomin. När andra klubbar i trakten går bra fortsätter Lidhem att förbruka medlemmarnas insatser och tappa medlemmar. Ur företagarsynvinkel är det ganska intressant att kika på anledningen till detta.

Orsaken är att Lidhem inte bryr sig om sina medlemmar, eller rättare sagt sina sponsorer. Jag har själv varit medlem där och sponsrat klubben med pengar från mitt företag. För två år sedan slutade jag tvärt. Vad hände?

• Min sponsorskylt med företagets namn på placerades bakom en glassbox, som jag har skrivit om tidigare. Den var alltså inte synlig alls om man inte flyttade iväg den tunga glassboxen.
• Sponsorbrickorna som man använder för att visa att man är medlem på klubben och måste ha för att ens få spela dök inte upp förrän i slutet av juli. Ingen ursäkt från Lidhem.
• Sponsorskyltarna var osedvanligt små. Vi pratar några centimeter i höjd. För samma pris fick jag en halvmeterhög skylt på Alvesta GK som dessutom sitter uppsatt på ett ställe där den syns klart och tydligt.
• Jag fick inte ens frågan om jag ville fortsätta att sponsra klubben inför årsskiftet. Nu bidrog mitt företag inte med sådär värst mycket pengar, omkring 10 000 per år, men det borde ändå vara intressant för en klubb som har taskig ekonomi. Jag har fortfarande inte fått frågan om varför jag lämnade klubben.

Det är fler än jag som har råkat ut för detta. Inget som man blir förfärad av på något sätt, men det är tillräckligt för att byta klubb och lägga sina sponsorpengar på något annat. Idag går Bo Olander, ordförande på Lidhem, ut i Smålandsposten och förnekar att de skulle vara på väg mot konkurs. Naturligtvis måste han göra det, allt annat vore ekonomiskt självmord eftersom ingen skulle våga stanna kvar i klubben. Jag hoppas att det går bra för Lidhem, men de behöver verkligen försöka bry sig om sina medlemmar och sponsorer, inte bara när man behöver snabba pengar.

Arbeta hemifrån

Eftersom det är Solheim Cup på TV passar jag på att jobba hemifrån idag. Jag är mer effektiv om jag sitter på kontoret eftersom det finns färre störmoment där, men ibland får man passa på att utnyttja egenföretagandets fördelar.

Jag, Fredrik och Stefan var för övrigt ute på golfbanan hela dagen igår. Vi spelade sponsorgolf på Glasrikets GK, en scramble där vi kom in på 67 slag. Inget toppresultat i scramble, men vi kom inte sist heller. Vi hade riktigt fint väder och trevligt sällskap, så visst var det bättre än att sitta instängd på kontoret.

Nu ska jag se till att få lite gjort också.