Bakom varje hög av sand finns guld för den som letar

- Den där är ute. Helt borta. Slå en ny. Orden kommer ut någonstans ur det tjocka skägget på mannen som pratar bred göteborgska. Ur mungipan hänger en pipa, och med den lilla gubbkepsen ovanpå på det grånande håret känns det som han verkligen passar in i miljön. Omgivningarna består av gräs så långt ögat kan nå, långsträckta fairways kantade av djupa skräckinjagande sandbunkrar. Jag brukar inte bli nervös, men nu var det tydligen dags. Martin påverkas tydligen också av stundens allvar och slår ut sin boll till höger. Först på försök nummer tre lyckas jag få iväg ett vettigt slag. Direkt hummar skäggmannen något ohörbart och åker iväg med sin lilla eldrivna golfbil för att leta efter våra bollar. När jag kommer fram till platsen där min första boll damp ned pekar han på bollen som snällt lagt sig tre meter innanför banans gräns och säger triumferande: - Japp, den klarade sig. Det såg man direkt. För en kort stund tror jag att vi ska få dras med honom hela rundan, men när jag slagit fram en järnnia i den jättelika bunkern till höger nickar han nöjt och åker tillbaka till första tee för att hjälpa nästa gäng ut på banan. Vi spelar tack vare Martins goda kontakter på en av Sveriges bästa golfbanor, Sand Golf Club, och den gör verkligen skäl för namnet. Det är sandbunkrar överallt. En av dem slukar min golfboll, en annan är mer än 100 meter lång och en tredje är så djup att jag inte ens ser reslige Martin när han går ner i den för att slå upp sin boll. Greenerna är toksnabba och en nedförsputt rullar lätt av green. Ibland blir jag till och med lite orolig för att min markeringsknapp ska glida av green. När vi närmar oss 18:e hålet känns det som vi har spelat ett stort mästerskap eller utfört någon stor bragd, och jag förväntar mig nästan att folk ska stå utmed det böljande avslutningshålet för att applådera vår insats. Det gör de inte, det är bara vi där. Men vi har gjort det. Vi har spelat Sand och överlevde.